Helään

Ett nytt år med nya löften och mål.

Nu har den stora reklamkampanjen om viktminskning börjat igen. En helt normal smal kvinna står med ett måttband och ser förskräckt ut. Åhh nej, jag har blivit tjock (?!)

Jag blir bara så trött och arg. Kan inte folk vara nöjda och göra det för att de vill inte för vad omvärlden vill. Jag håller med om att det är skönt att röra på mig och äta en massa grönt och frukt, men jag gör det inte för att bli av med de "extra kilorna". Oftast syns de inte, förutom på vågen.

Nej, nu ska man ut och träna, inte äta något som det inte står lätt eller mini på. Räkna points och bara dricka vatten. Jag kan förstå varför en hel del människor blir stressade. De är så uppe i varv att de glömmer lyssna på sin kropp och förstå att ligga på soffan en stund inte är så farligt.

Ska återgå till tentaplugget och förresten varför banta när man är student. Man har ju knappast råd med onyttig mat.

När man väl har tagit på sig myskläderna och satts sig i soffan så är det svårt att komma därifrån.

Mitt hem måste städas. Golvet i köket ser förjävligt ut.
Jag har en massa disk, som bara förökar sig.
Jag har tenta på torsdag, som jag inte orkar plugga till, men måste...
Jag är sugen på att baka muffins, men då måste jag gå och handla ägg.
Jag har en uppgift till kursen som också måste skrivas.

Jag har en massa måsten, men jag tror jag sitter kvar i soffan ett tag till...

När jag beställde kurslitteratur från Lycknis för kanske en månad sen, stod det att jag skulle få en bok gratis. Bromssträckan av Stig Hansén. Har verkligen ingen aning om vem författaren är eller vad boken handlar om. Men nix pix den bok blev det inte.

När jag öppnat paket står det att Stig Hanséns bok tyvärr hade tagit slut och de hoppas att denna bok fungerar. Desperate Housewifes kokbok. Mycket bättre! Älskar laga mat och börjar gilla den serien mer och mer.

Återstår bara att bläddra lite i den och hoppas att man kan genomföra åtminstone 10 recept.

Känns som om en del av mig försvinner varje gång jag är i Sundsvall. Jag är inte mig själv här.
Vet inte om det är skolan, och tankarna om ifall det är rätt. Eller om det är kompisarna. Alla andra verkar så tajta. Saknar mina kompisar där hemma, då kan man säga konstiga/flummiga saker utan att bli dömd.
Eller kanske den påtvingade ensamheten. Vill inte bo själv!!! Saknar David och familj.

Eller kanske är det så att jag försöker finna mig själv. Försöker hitta pusselbitarna här som var ett pussel förut där hemma. Saknar teatern och allt engagemang. Få apa av sig på en scen, gå in i en roll och skratta med andra.

Jag vet att det är jag själv som måste ta tag i det, och jag vill och ska. Men det är alltid jobbig när man ska kämpa och veta att man inte har stöd i ens närhet.

till Facebook...

Nu är man tillbaka i Sundsvall igen. Känns konstigt...

Bitter!

En underbar kväll förstörs av skånes jävla skitväder. Det blir för halt för bussarna att köra och elen försvinner till och från. Hur pepp känner man sig när man står och väntar på bussen och man ser hur hela stan slocknar!?
Jag vände om och gick hem. Hem till värmen.

Fast jag känner mig en aning depp. Ville verkligen träffa alla och festa och ha skoj. Komma bort från lite tankar och dansa fuldans. Se Sinems nya place!

Tröstar min kropp med att spela 8-bitars nintendo på datorn. Någon mer som behöver bli tröstad:
http://nintendo8.com/toplist/

Japp, ikväll blir det party party. Underbara Nina har bjudit med oss till nöjesguidens fest. Man tackar så mycket!

Dock har jag lite ångest över att jag inte har skrivit en ända mening på hemuppgiften till kursen. Men jag har letat fakta och försökt förstå. Känns som om jag ger upp när det gäller den uppgiften och skyller på feber eller något. Jag behövde semester och det tog jag.

Men för att stilla min ångest lite så ska jag försöka plugga lite innan jag ska käka middag med Sinem i hennes nya place! Vin och studentmat <3


En låt som får mig på party/dans humör:


Kings of Convenience - I'd rather dance with you

I remember it well
The first time that I saw
Your head around the door
'Cause mine stopped working




Damien Rice - I remember

Igår hade mormor sin traditionella jul/nyårsmiddag. Kalkon, klösse, morötter, rödkål och sås. Istället för kalkon blev det quorn snitzel för mig. Sen blir det citron formage och någon timme senare en massa kakor. Och som vanligt äter man alltid för mycket och får en sockerkick.

Förutom all mat och det trevliga sällskapet av familj, mormor och kusiner, så älskar jag att leta efter kläder i mormors klädkammare. Det har blivit en tradition i sig. Varje gång jag är och hälsar på går jag upp på ovan våningen och letar i klädkammaren. Jag har gjort ett och annat fynd. Mestadels klänningar.

När jag letade i gaderoben igår märkte jag att det inte finns så mycket kvar. Jag har rensat bort det mesta. Men tre fynd gjorde jag igår. En grå sjal och två "modellklänningar", som mormor kallade det. Alltså klänningar som det bara finns ett exemplar av.

Båda klänningarna är från 60-talet och är finklänningar mormor haft på någon fest eller middag. Den ena är ljusgul och har en kortkofta till. Den andra är blommig med guldtrådar. De är riktigt snyggt sydda och man känner sig riktigt kvinnlig i dem. Den guldiga blir nyårsklänningen.
(Får se om jag kan ta en bild på dem och lägga upp här)

Saknar gymnasietiden då man verkligen var ledig under julen för när man läser på universitet kan man glömma det.
Uppgiftplugg, tentaplugg och rest artikel. Davidmys, familjemys, vänmys, slappa på soffan, ladda batteriet.

Har alldeles för många tankar i huvudet, så det är svårt att struktera. Men det löser sig, det gör det alltid.

Nä, jag borde kanske lägga ner mer tid på att ta tag i saker än att skriva blogginlägg.

När vet man att man har kämpat tillräckligt och det är dags att ge upp?!

Det känns lite konstigt. Finns en hel del skillnader.

Måste sova på min systers bäddsoffa  nu när mitt gamla rum inte längre är mitt. Det som finns kvar som berättar att jag har bott där är mitt gamla skrivbord och några kartonger. Annars är det tomt. Rummet ska senare bli mammas ifall de inte säljer lägenheten innan.

Saknar lite att få gå in i sitt rum och stänga dörren om sig. Men ändå veta att det finns människor i huset.

Fast det är ändå skönt att vara hemma. Träffa David, familj och vänner.

Imorgon är det hemresa som gäller. Och jag längtar.

Kommer bli så skönt att komma hem. Få krama om David och få vara med han under en längre tid. Få slappa framför tvn där hemma och ha en massa människor runt omkring mig.

Ni som har missat det är jag just nu besatt av min barndomsserie Sailor moon. Ska försöka ha hunnit se klart alla 200 avsnitt innan jag åker tillbaka till snöiga Sundsvall. Är på avsnitt 78 nu. Nostalgi på hög nivå!

Nu är det bara 6 dagar kvar tills jag åker hem. Känner nästan för att åka redan nu. Vad gör det om man missar två lektioner till. Det är en pluggekurs. Tror jag ska kolla på sj efter biljetter. Min hjärna har inte plats till mer skola, för den är endast fylld med saknad.

Igår var det lite firande att vi gjort klart våra tidningar, men jag dissade. Tog ett bad och kollade lite på tv och gick och la mig. Skönt att komma till sängs tidigt någon dag. Sen att få sova länge är ju bara underbart.

Nu i jultider och alla julpysslar och julbakar vill jag dela med mig av ett enkelt recept. Marianas 7 minuters kola.

Behöver:
100 g smör
1 ½ dl socker
1 ½ dl sirap
3 msk kakao

Dela smöret i bitar och blanda alla ingredienser i en kastrull. Låt allt koka ihop i 7 minuter.
Häll över allt i en plåt och låt det svalna.
Japp, så enkelt

Vet inte om det ligger i familjen, men jag har drabbas av det. Höst/vinter trötthet. Orkar verkligen inte göra något på helgerna. Orkar göra något när det är ljust, typ gå på stan och träffa någon men när mörkret faller blir jag bara så trött. Somnar på soffan och missar kvällens aktiviteter. Sover sedan länge på morgon och missar aktiviteter då också. Ja, jag är tråkig.

Det bästa när jag bodde hemma och drabbades av denna tröttheten var att man ändå hade folk omkring sig, som tyckte om en och man kunde prata med. Nu är det så ensamt. Jag orkar inte gå ut men jag är otroligt sällskapssjuk. Tur är väl att jag har en kelsjuk katt.

I andras ögon får jag vara tråkig, men det rätta svaret är att jag är så trött.

När får man semester?!

Fick tillbaka Jalla reportage och jag fick Fx vilket betyder att jag inte fick godkänt och måste skriva om skiten. Pallar inte! Visste själv att den inte var jättebra men så dålig va den inte!

Nu vill jag bara gömma mig någonstans. Käka en massa choklad och gråta till någon sorglig film. Eller främst av allt ta semester. Börjar bli så trött. Vill kunna vakna klockan 12 och känna att jag inte behöver göra något vettigt alls. Gå i pyjamas och slöa framför tvn.

Önskar att man var barn igen, för då kunde man gömma sig överallt. Under trappan, i gaderoben, i köksskåpen. Idag är en sådann dag då man vill gömma sig i ett köksskåp. Sniffa mjöl och trycka sig mot bakmaskinen.

Har träffat Sundsvalls casinochef idag. Väldigt trevlig. Men ojj vad fort hon pratade.
Mina anteckningar är inte färdigskrivna. Jag hann ju inte skriva klart meningen förrän hon började på nästa sak.
Men men, det fixar sig. har natten på mig.

Skönt att veta är att mina bilder är klara. Porträtten blev jättesnygga, men komplementsbilden är bara löjlig. Glömde ju helt bort det när jag var där. Men men det löser sig.

Har äntligen fixat tågbiljett tillbaka till Sundsvall efte jul. 95 spänn! Underbart! Nattåg men jag kan åka vad som helst för undra hundralappen.

Ska återgå till mina anteckningar och lyssna på P3live som börjar snart. Jonas Game ska spela. Ny favorit.

Jag har fått praktikplats på Aluma! Underbart!
kolla in deras hemsida för mer info om tidningen: www.aluma.nu

Var på möte där i fredags. Visade lite bilder och berättade lite om mig själv. Hon jag pratade med var en trevligt men bossig kvinna. Jag fick stå på mig och avbryta snyggt för att prata för mig.

Efter mötet kände jag mig jättelycklig men den lilla klumpen i magen började växa igen. Marie, som kvinnan heter, gav jättepositiv respons på mina bilder och speciellt på en sa hon
"Jag har sett mycket och man tror man har sett allt. Men inget som denna, jättefin!" (Det är de två bilderna på Tóra när hon har halsbandet i munnen)
Hon betonade att det verkligen var konstfoton och det kändes nästan som om hon ifrågasatte varför jag gick bildjournalistik, där man fotar mot dagspress. Mitt svar är journalistikens skull, men klumpen skriker till.

Just nu skulle jag inte vilja jobba som pressfotograf. Tycker att det känns lite tråkigt. Man får uppgiften i handen, ta en bild på den personen och inte mer. Hur gör man roliga lite mer djupa bilder av det?

Jag ger det ett år, måste tänka igenom det noga. Jag kanske skulle ta Urszulas råd (min gamla praktikhandledare) och söka assisent jobb. Hon skrev ju i praktikomdömet att jag skulle kunna börja jobba direkt och att jag hade en otrolig blick för bilder och komposition.
Så vad gör jag här?!