Helään

Mårran är så stor och mörk och kall att det blir frost på marken där hon går. Alla är rädda för henne. Hon är stor, mörk och ensam och sätter sig på allt ljus hon ser. Mårran tycker om att komma till dalen och sätta sig och bara titta. Hon vet att ingen tycker om henne och därför söker hon sig inte till någon, utan nöjer sig med att bara titta.

Idag känns det som Mårran sitter i min mage och försöker tugga sig ut. Jag kallar henne ångestmonstret. Vad fan gör jag i Sundvall egentligen?! Varför läser jag till journalist?!