Helään

Jag ringar in rubriken och drar streck ut. En klassisk mind-mapp som man lärde sig göra på lågstadiet. Jag skriver förslag, strycker över, skriver nytt, ringar in det överstryckna.
        Ett reportage ska göra till Sundsvallstidnings söndagsbilaga. Temat är Det ska vara två... Men det ska finnas en krok. En krok att hänga hela temat på.
        Jag lyfter telefonen och ska ringa första samtalet. Men nervositeten tar över. Ringer till moder jord och pratar en stund. Min röst känns skrovlig och mörk. Hon ger ett sista pepp och vi lägger på. Jag slår in numret igen. Det går tre toner och en kvinna svarar. Jag gör världens längsta presentation, med jobbiga pauser som känns som evigheter, men är blott sekunder långa.
        Kvinnan med ett stort hjärta hjälper mig hitta en ny väg att vinkla min idé på. Jag får ett namn och tips att gå dit. Jag tackar för hjälpen och lägger på.
        Jag googlar runt, men hittar inget nummer. Mitt hjärta börja slå fortare vid minsta tanke om att jag måste ringa ett samtal igen. Det brukar annars inte vara så farligt. Men nu ringer jag och har ingen klar idé utan bara lösa mind-mapp idéer.
        Jag slutar googla, och bestämmer mig för att handla istället.