Helään

Nu har David åkt och jag mår rent ut sagt skit. Ledsen, ensam. Att säga hej då till den man älskar vid en perrong där X2000 tåget står och väntar är inte något jag rekommenderar. Jag grät, och sket totalt i hur dumt det såg ut. Jag såg hur David höll i mot för att inte börja gråta som mig. Jag ville inte släppa han. Jag ville liksom bosätta mig inne i hans jacka och låta han bära sig med mig överallt. Där skulle jag känna värmen från hans kropp och känna hans underbara doft. Jag skulle ha kännt mig varm, lycklig och trygg.

Men tåg avgår från stationer och där stod jag sedan ensam i Sundsvall. Har nog aldrig känt mig så ensam som nu. Ingen att prata med, ingen att hålla om. Just nu känns allt skit och jag ångrar mig att jag överhuvudtaget sitter här. Vad har jag egentligen gett mig in på?!