Kära läsare
Efter mycket förberedelser och många möten med underbara människor börjar äntligen mitt äventyr. Ikväll åker jag till Stockholm för läger innan jag på lördag flyger till Indien. Första flygningen i mitt liv, lite rädd men mest förväntansfull.
Resväskan är packad och jag väntar på att klockan ska slå 23.23. Nattåg, liggkupe och sömnlöshet.
Men hur blir det med bloggen här. Jo den får vila lite medan jag skriver i min Indien blogg. Den måste ni läsa och kommentera!!! LOVA!
Tjing
Resväskan är packad och jag väntar på att klockan ska slå 23.23. Nattåg, liggkupe och sömnlöshet.
Men hur blir det med bloggen här. Jo den får vila lite medan jag skriver i min Indien blogg. Den måste ni läsa och kommentera!!! LOVA!
Tjing
Sömnlöshet
Har sjukt mycket resfeber och min hjärna snurrar av miljoner tankar. Vad ska jag packa med? Vilka kläder? Hur ska jag hinna säga hej då till alla? Tänk så kommer jag inte klara av det? Tänk så kommer jag längta hem för mycket? Tänk om planet störtar och jag dör? osv...
Tar djupa andetag och letar efter den känslan jag fick när jag fick reda på att jag kom med. Den skrikande glädjen i bröstet som lyfte mig från marken. Den känslan brukar lugna ner mig, men enbart för en stund. För det känns så himla overkligt att det är snart jag åker. Har bara väntat på den dagen och den är snart. Det är för overkligt. Men samtidigt verkligt .
För att även försöka stilla min ångest läser jag böcker mitt i natten, och läser ögonen trötta. Jag läser och läser och somnar oftast först klockan fyra på morgonen. Oftast är det så att boken är riktigt bra, men det är nog mest mitt sätt att fly iväg från tankarna en stund. Jag går in i bokens värld och lämnar min egen. Jag borde förhindra det, men just nu känns det skönast så.
Hjärna och hjärta snurrar hundra varv per sekund. Resfeber. Overkligheten. Och smärta i hjärtat. Jag krossade två hjärtan, hans och mitt.
Tar djupa andetag och letar efter den känslan jag fick när jag fick reda på att jag kom med. Den skrikande glädjen i bröstet som lyfte mig från marken. Den känslan brukar lugna ner mig, men enbart för en stund. För det känns så himla overkligt att det är snart jag åker. Har bara väntat på den dagen och den är snart. Det är för overkligt. Men samtidigt verkligt .
För att även försöka stilla min ångest läser jag böcker mitt i natten, och läser ögonen trötta. Jag läser och läser och somnar oftast först klockan fyra på morgonen. Oftast är det så att boken är riktigt bra, men det är nog mest mitt sätt att fly iväg från tankarna en stund. Jag går in i bokens värld och lämnar min egen. Jag borde förhindra det, men just nu känns det skönast så.
Hjärna och hjärta snurrar hundra varv per sekund. Resfeber. Overkligheten. Och smärta i hjärtat. Jag krossade två hjärtan, hans och mitt.
