Helään

Nollningen började i lördags och skolan börjar imorgon. Skolrutinerna och vardagen börjar sakta rulla igång. Ska bara bli bekväm i min lägenhet och städa överallt så kommer allt känns bra. Ser framme mot hösten och kurserna vi ska läsa. Känns som det kommer bli ett bra avslut av tiden i Sundsvall. Det som känns bäst är att jag vet att jag ska flytta härifrån i december. Göra allt annat än plugga en termin och klurra ut vad jag vill göra.

Har hittat ett jättespännande program på Linköpings universitet: Kultur, samhälle och mediegestaltning. När jag läser om det skriker det Helen. Läs om det här.

Igår var bekämpningsföretaget här och sanerade min lägenhet. Sprutade något gift som gjorde att varken jag eller Tuss fick vara i lägenheten förran om fyra timmar. Fast det som är lite lustigt är att larverna som jag trodde var pälsängar var silverfiskar. Känner mig fortfarande chockad och tveksam över att "den snygga bekämpningskillen" har rätt. Är silverfiskar bruna och varför gillar de min säng?!

Fast nu har jag intalat mig själv att det är silverfiskar, så att jag kan sakta men säkert börja vistas i min lägenhet. Ska bara städa ur gaderoben så jag kan börja packa ur. Och städa av soffan så jag vågar sitta i den. Känns som om mitt då ostabila psyke sakta börjar bli vanligt igen. Nu ska bara skolan börja också, så kommer alla rutiner igång.

Pälsängar. Äckliga jävla larver. De finns överallt. Har städat hela köket och hittat några där. Skulle moppa av golvet, hittar några i moppen och hinken. Vågar inte kolla i gaderoben och soffan för de måste verkligen älska att bo där. Nu vill jag bara åka hem, flytta från lägenheten och aldrig se såna äckliga kryp mer.

När man kommer hem till sin efterlängtade lägenhet tror man att allt ska vara underbart. Det var det de första 30 minutrarna. Sen hittade jag larver i min säng och allt är bara äckligt. Bruna äckliga larver och en massa små ägg i alla skickt i sängen!!! Gråtattack till mamma x antal mil bort. Panikattack och försök till lugn. Sovplats för natten blev min matta i köket, ett lakan och handukar som kuddar. Frös och grät mig till sömns. Det kändes som om det kröp något längst min kropp hela natten.

Gud, va jag hatar att flytta, packa och städa. Vi håller på att rensa ut det sista från barndomslägenheten och jag vill bara lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet. Försöker hjälpa till, men har en massa ångest över min egna packning till Sundsvall. Hur fick jag plats med allt innan?! Väskorna vara ganska så tunga men inte så här tunga som de är nu. Måste nog packa om och sortera ut det som inte behöver följa med. Har ju bestämt mig för att bara bo kvar en termin till.

Känns som jag har en massa saker att göra innan jag åker tillbaka, men det är alldeles för lite tid. Fan, tisdag är om två dagar!!! Skit också!

Har tänkt en massa på begreppet "att ta tag i saker". Det är ett ganska så bestämt och starkt uttryck. Det känns som om personer som använder det menar allvar. Fast samtidigt kan det vara luddigt, och man kan säga det bara för sakens skull. "Jag lovar att jag ska ta tag i det" kan man säga när ens moder säger åt en att börja packa, fast innerst inne vet man att man kommer fortsätta ligga framför tvn och känna sig som en tjock amerikan. Saknas bara fetma, kycklingvingar och smulor på magen.

"Att ta tag i saker" ska bli mitt motto denna höst. Jag ska försöka ta tag i mitt liv, och komma på vad vill jag göra. Svårare sagt än gjort, men jag ska försöka klurra ut det. Jag ska börja träna ordentligt. Om jag ska bli fotograf måste jag ha lite styrka i armarna annars blir det svårt med all kamerautrustning. Jag ska även börja fotografera mer. Ha igång projekt och redigera om gamla bilder. Jobba fram en portfolie. Jag måste ta tag i det!

Jag sa till mig själv när jag åkte hem från Sundsvall i början av sommaren att nu ska jag börja plåta på riktigt. Men jag lurade nog mig själv. Nivån på fotograferingen har varit midsommarfest och 70 års kalas. Hur blev det med de poetiska bilderna?!





Lite bildbevis, från "jag ska plåta på riktigt" - sommaren. Lite roliga tycker jag ändå att de är. Gizmo och mormor, båda gillar att vissa tungan.

Usch, jag måste bli bättre på att ta tag i saker. Jag skjuter på allt. Svarar på sms först efter tre dagar eller längre, svarar på mail först efter en vecka. Säger att jag ska packa ihop lite saker som ska skickas till Sundsvall, men gör något annat istället. Det börjar bli lite stressit nu också. Åker ju om en vecka!

Usch jag skäms! Jag lovar jag ska bli bättre. Idag ska jag försöka ta itu med allt jag har skjutit upp och jag ska bli en bättre kompis som hör av mig tidigare. Ska först bli av med känslorna som säger åt mig att dra täcket över huvudet och lyssna på joy division hela dagen istället. Ska inte låta känslorna ta över, nu är det krig!

Dags för glädjedans! Inget mer jobb som mattant mer denna sommar.  Det blev lite dans innan jag lämnade köket och det fula hårnätet.

Nu blir det vila, kompishäng, David, familj, flyttning från barndomshemmet och Malmö festivalen.

Helgen var tuff. Grillkväll, 20 års fest och film-bakisdag. Min kropp protesterar nu. Orkar inget. Jag tror inte min kropp klarar av så mycket alkohol, men främst tror jag nog inte det var så smart att kl 2.30 bestämma sig för att gå och bada i havet. Att gå dit tog 20-30 minuter och det spöregna hela vägen. När vi väl var framme träffade vi på upphetsade nudister som ville att vi också skulle bada nakna. Fast så blev inte fallet. Vi hade nog nyktrat till lite väl mycket på vägen dit.

Känner mig helt död nu. Sover knappt, trots att jag är trött och det känns som om min panna slutar någonstans vid nästippen. Känner mig nästan som någon av pensionärerna jag slevar upp mat till varje dag. Ska bara bli tjockare, gråare och rynkigare.



Hoppipolla - Sigur Rós

Fast när jag blir gammal ska jag hoppa i varenda vattenpöl jag går förbi. Jag ska vara tjock, grå och rynkig och jag ska ha röda gummistövlar och alltid vattenstänk på kläderna.